maritres

Jag blir arg på mig själv för att jag inte ens vågar prata med honom. För att jag vet att jag kommer börja gråta om han säger nej en gång till.

Jag blir arg på honom för att han inte ser och förstår hur ont det gör i mig, saknaden, längtan. Eller ännu värre, att han ser och förstår men säger nej ändå...

Jag blir arg på barnen för att de stökar ner när jag försöker städa, städa städa. Allt för att han ska få ett argument mindre.

Jag blir arg på mig själv för att jag är så arg. Det kan aldrig lösa någonting. Fast det är bättre än apati och orkeslöshet. Huvudvärken kommer med tårarna.

Och ändå gör jag vad jag kan för att döja det, för jag vill inte att han ska må dåligt...
Irrationellt och dumt, jag vet. Han är ingen tankeläsare men jag vill inte tjata. Jag vill inte störa, vara i vägen.

Sätter på mig min mask och försöker fungera som vanligt, trots saknaden. Längta får jag göra då huset är tyst och mörkt på nätterna.